Undergången är inte beskriven i detalj, men den har så många grenar att det finns något för alla. Haven stiger och slukar kuststäder, åkrar och minnen. Klimatzonerna flyttar sig för snabbt för djur och växter, så skogar dör stående medan sydliga plågor – fästingar, tigermyggor, skadeinsekter och nya sjukdomar – kryper norrut som en långsam invasion. Permafrosten tinar och släpper loss metangas och gamla bakterier som legat begravda i tusentals år.
Naturen som en gång hade stabiliserande effekter – konvektion, strålning, de stora systemens tysta självreglering – har drabbats av infarkt. Floderna som förr kunde avbörda mer vatten när nivån steg är nu förstoppade, uppgrundade eller inneslutna; de svämmar över i panik istället för att bära undan. Fiskarna kan inte längre vandra. Deras gamla leder är avskurna av dammar, varma vattenproppar och syrefattiga döda zoner. Fåglarna har glömt hur man bygger bon – eller så finns det ingen plats kvar där bonen håller, och ungarna kläcks i fel tid, i fel klimat, under fel himmel.
Det regnar mer och intensivare, tills städerna drunknar i skyfall och avloppssystemen brister. Samtidigt regnar det mindre, tills jordarna spricker och brunnarna sinar. Det blir både kallare och varmare: isande köldknäppar som dödar skördar, följda av heta vågor som kokar asfalten och tvingar människor inomhus. Skogsbränderna äter sig genom landskapen år efter år, och röken ligger kvar som en permanent dimma.
Till slut verkar eländet skräddarsytt för att störa och oroa varje livsstil.
Gillar man att vandra i naturen blir den förstörd – stigar eroderar, mygg och fästingar fyller luften, och tystnaden ersätts av torkans knastrande och brandens sus. Gillar man städerna blir de för varma, för fuktiga, för fulla av översvämningar och strömavbrott; nätter utan sömn i lägenheter som kokar. Gillar man havet blir det fullt med alger, döda zoner, giftiga blomningar och vatten som fräter på både hud och hopp. Gillar man rymden blir den tät och ogenomtränglig – inte bara av koldioxid, utan av hundra tusentals satelliter, rymdskrot och risken att hela banan blir oanvändbar i en kedjereaktion av kollisioner.
Gillar man maten blir den dyrare, sämre och mer oförutsägbar när skördarna sviktar. Gillar man vintrar blir de antingen för milda och grå, eller så våldsamma att ingen vågar gå ut. Gillar man framtiden för sina barn får man istället se dem växa upp med ständig oro, masker mot röken och nyheter om nya rekord i värme, torka och död.
Allt som en gång var stabilt har fått hjärtinfarkt. Och det finns ingen hörna kvar att gömma sig i.

Nästan bättre än Marxism. Undergång utan ansträngning.